Jag är här, jag skriver

Hej igen!

Det har gått 10 månader sedan min sista inlägg. Jag vet att jag har inget läsare än men jag vill börja om och blogga på svenska och förhoppningsvis attrahera min publik så småningom.

Det tog många månader tills jag bestämmer att säga upp mig och leta efter annat jobb. Jag har jobbat i hemtjänst i fem år. Jag älskade mitt jobb. Jag älskar äldre och trivs med dem. Det kändes alltid skönt att få hjälpa andra människor och ge dem den stöd, trygghet och kärlek som de behövdes. Men jag är sådan människa som kan inte stanna länge på samma sak. Jag är ambitiös och vill alltid gå vidare. Till ett bättre liv och framtid.
Efter flyttning till Sverige har mitt liv förändrats drastisk. Jag skulle börja allt från början. hade ingen familjen, hade ingen aning om Sverige, visste inte vad ska jag göra. Det var en lång resa med god och ont. Det är fortfarande en resa till nästa mål. För att nå lättare till min nästa mål behöver jag att planera ordentlig. Men det är svårt. Jag vet om strategier, hur ska jag dela mina tider, vilka ska jag ge prioritet, etc. men jag misslyckas gång på gång. Jag har pratat om det med mina persiska följare på instagram (Jag är kvinnorätts aktivist och har en instagram med 1600 följare som dagligen läser mina artiklar och tittar på min live) men det räcker inte. Jag kände mig att det här problemet gäller om mitt live och framtid i Sverige.
Jag vet att jag måste läsa och skriva mer på svenska och förbättra mitt språk. Det är den viktigaste i min framtida karriär men ärlig talat när jag inte får feedback då förlorar jag min lust att läsa och skriva. Jag får mycket uppmuntring från mina persiska följare men sällan från min svenska omgivningen. Den enda gången som jag får uppmärksamhet är när jag säger hur lycklig är jag med min svensk pojkvän och hur fantastisk är Sverige för mig. allt annat får noll reaktion!

Men jag är en envis människa. Jag skriver igen. Jag är här.

Nyanlända kvinnor behöver snabbare väg till arbete

Idag var jag ledig och kunde plugga lite. Jag, som sagt förut, läser svenska som andra språk 1 (SAS 1) och samtidigt har jag två andra kurser inom min yrkesutbildning: Information och kommunikation, Administration 1. Kurser delas till flera moduler och för att kunna hinna jag tar det lugnt delade jag kurser till olika dagar och timmar. Det är inte lätt att jobba 75% (om man räknar tiden som man sitter på bussen det är som 100%) plugga 75% och vara aktiv i sociala medier också. Men jag klarade det hittills men jag tror det kommer att bli svårt om några veckor. Jag läste ett kapitel av administrations lärobok och kunde börja med prov och uppdrag. Provet gick bra, jag svarade rätt till alla frågor utom en. Uppdraget är utmanade,  frågor som behöver riktig tid då skjut jag upp det till helgen som är mina ledig helg. På eftermiddag deltog jag i ett seminarium som arrangerades av Sveriges kvinnolobby och Tjejers rätt i samhället (TRIS). Det handlade om hur ska fler nyanlända kvinnor komma till arbete? Väldigt intressant seminarium och diskussionen. Det var en syrisk kvinna i panelsamtal. Hon kunde inte svenska så bra med var väldig modig och pratade om sina erfarenheter och sina behöv som en nyanlände. Hon tackade flera gånger kommun och arbetsförmedling för deras fantastiska stöd och bidrag men hon trodde att flyktingar inte behöver bidrag de behöver jobb och kortare och snabbare väg till samhälle. Hon var väldigt tacksam av TRIS för deras integrationsprojekt som hjälpte henne att hitta praktik, lära känna sina förmågor som kan vara användbar i svensksamhälle, lärde sig om sina rättigheter och Sveriges värderingar och hon med hjälp av TRIS kunde integrera sig i väldig kort tid. Hon gick massor av applåder för hennes brinnande och inspirerande tal.  Jag fick hennes kontaktuppgifter och ska fika med henne en dag. 

Ni kan läsa debattartikel av Clara Berglund, generalsekreterare, Sveigeskvinnolobby och Mariet Ghadimi, grundare och verksamhetschef, Tris. 

Sveriges kvinnolobbys granskning  Snabbspår & stickspår  handlar mest om ojämställd etableringsplan för nyanlända kvinnor .

 Livcirkel, drivs av TRIS och är ett integrations- och arbetsmarknadsprojekt för nyanlända kvinnor. 

En ny början

Hej och välkommen till min blogg.

Jag heter Marmar och kommer ifrån Iran. Jag har bosatt mig i Uppsala sedan augusti 2010, snart 7 år.
Jag nämnde min blogg " frivillig exil" för att jag är i exil men det  har jag valt själv. För åtta år sedan bestämde jag mig plötslig att lämna mitt hemland. På den tid visste jag inte hur länge ska jag vara borta, jag ville bara att flytta någonstans där kan jag bo i frihet. I ett fritt land kunde jag klä på mig hursomhelst, uttrycka mig utan rädslan av myndigheter, välja mitt livsstil utan oro, m.m. Men frihet kostar mycket. Jag är nu aktiv inom kvinnors rättigheter både i Iran och Sverige. Dessutom, diskuterar jag mycket i sociala medier om Irans politik och uttrycka mig öppet utan censor. Därför det kan vara problematisk om jag reser till Iran som styrs av en totalitarian regim. Jag kan inte träffa mina föräldrar så ofta (var två eller tre år) inte ens mina syskon och min kära systerson. Att vara så lång bort från dina kära och nära är väldig jobbig men, som jag sa, frihet kostar mycket.


Anledningen till att jag skapade en blogg är att jag har bloggat i 14 år på persiska (mitt modersmål). Nu har jag mycket att skriva som inte är intressant för mina persiska läsare, det som handlar om politik i Sverige, mitt dagligt liv, dessa böcker som jag läser och m.m. Å andra sidan, jag läser Svenska Som Andra Språk 1 (SAS 1) på vuxenutbildning. I den kursen har jag många uppgifter om skrivarbete. Då tyckte jag att det vore bra övning för mig om jag blogga på svenska. Självklart finns mycket fel i mitt inlägg men jag hoppas det förbättras.